Seden att fira Lucia den 13 december har blivit en symbol för Sverige. Inget annat land förutom de övriga nordiska länderna har en tradition med en ljusdrottning som kommer med ljuset två veckor före jul. Lucia kan betraktas som en lyckad svensk ”exportprodukt”. Ju fler svenskar som flyttar utomlands, desto fler lucior dyker det också upp runt om i världen. Luciatraditionen är ett viktigt band med hemlandet.

Lucia var en ung kvinna som levde på Sicilien i slutet av 200-talet e Kr. På den tiden var det straffbart att vara kristen. Lucia tog redan som barn intryck av kristendomen. Hon ville ge allt hon ägde till de fattiga och gå i kloster. För sin kristna tro straffades hon med döden, troligen år 304 e Kr. Man försökte först bränna henne på bål, men hennes kropp klarade sig oskadd på bålet. Då tillkallades en bödel som halshögg henne. Lucia helgonförklarades senare.

Den skandinaviska Lucian och helgonet har dock bara almanacksdagens namn gemensamt. Vår nuvarande svenska Lucia-tradition har flera rötter som slingrat sig in i varandra på de mest krokiga vägar.
Under medeltiden inleddes fastan inför julen den 13 december varför man passade på att ha fest. Det betydde att äta så mycket och så gott som möjligt. Fastan inleddes när solen gick upp, så det gällde att hinna med flera frukostar innan dess.
Den 13 december betraktades också som den dag då det var som allra mörkast och natten som längst. Natten var fylld av övernaturliga krafter och djuren kunde tala.
Den vitklädda lucian är en protestantisk ersättning för de katolska skolbarnens skyddshelgon Sankt Nikolaus som hade sin namnsdag den 6 december. Han kom då med presenter till snälla barn. Men detta helgon passade inte in i den protestantiska läran. Presenter till barnen flyttades till julen istället. Som ersättning för Sankt Nikolaus kom vitklädda flickor med ljus i hår in i protestantiska, tyska hem. Kanske associerade man Lucia med Lux som är det latinska ordet för ljus. Seden fick fäste i Västsverige under 1700- och 1800-talen, främst på gods och herrgårdar.

Ett riktigt genomslag hos gemene man fick Lucia på 1920-talet då en dagstidning i Stockholm anordnade ett luciatåg genom staden. Det följdes av tävlingar då en Lucia korades. Hon fick sedan ett följe av tärnor, stjärngossar, tomtar och pepparkaksgubbar.
Nu firar vi Lucia i familjen, på dagis och i skolor, på jobbet och på ålderdomshemmet. Flera av julsångerna är starkt förknippade med Lucia-dagen. För många är just dessa sånger en självklar inledning på luciamorgonen. Om man inte går på luciakonsert i någon kyrka tidigt på morgonen eller är med barnen på dagis så finns alltid ett luciatåg med sång och musik på svensk television.

Var kommer då Lucia-sången ifrån? Jo, det är från början en italiensk melodi som handlar om en stadsdel i staden Neapel som heter just Sancta Lucia. De svenska texterna ”Sankta Lucia, ljusklara hägring” och ”Natten går tunga fjät” skrevs på 1920-talet. Vi sjunger dem än idag med samma texter även om språket är ålderdomligt. Kanske bidrar språket till den speciella stämning som många upplever när man hör eller sjunger luciasången.
Men i Italien har ingen sett en lussebrud och vår skandinaviska sed väcker viss förundran bland italienare.