Trettondagen är den allra äldsta kristna högtiden. Den firas tretton dagar efter jul, den 6 januari. Enligt den kristna historieskrivningen var det då som österländska stjärntydare hittade vägen till det nyfödda barnet Jesus i Betlehem.

Det hade uppenbarats för stjärntydarna att en ny stjärna skulle tändas på himlen när Guds son skulle födas. De följde stjärnan som ledde dem till Jerusalem där de frågade efter den nyfödde kungen. När Herodes, som då var kung, fick höra talas om detta blev han mycket upprörd. En ny kung? Det var ju han som var kungen!

Herodes kallade till sig stjärntydarna som också kallas de tre vise männen. De heter då Kaspar, Melchior och Baltasar och representerar världsdelarna Europa, Afrika och Asien. Herodes uppmanade de tre vise männen att komma tillbaka till honom när de hittat det nyfödda barnet. Han sa att han själv ville hylla den nyfödde, men egentligen ville han döda den nya kungen för att slippa konkurrens.

De vise männen fortsatte att följa stjärnan till stallet. Där fann de Maria, Josef och Jesusbarnet. De hade med sig gåvor, guld, rökelse och myrra. I en dröm hörde de vise männen att de inte skulle återvända till kung Herodes och berätta om var de träffat på Jesusbarnet. De undvek Jerusalem och tog en annan väg tillbaka till sitt land.

Enligt legenden var det kung Herodes stalldräng Staffan som först såg stjärnan över Betlehem och spådde att en mäktigare kung än Herodes skulle födas. Herodes menade att det var lika omöjligt som att den stekta tuppen skulle gala. Då reste sig tuppen från fatet och gol. Den spådomen gjorde Herodes rasande och han lät stena sin stalldräng. Herodes befallde sedan att alla gossebarn under två år i Betlehem skulle dödas så att det inte skulle finnas någon konkurrent om kungatronen. Men Jesusbarnet räddades genom att Maria och Josef flydde till Egypten med sin nyfödde son.

I många andra länder heter trettondagen epifania. Ordet betyder uppenbarelse. Den dagen firades förr som Jesu födelsedag. I flera österländska kyrkor räknar man fortfarande epifania som julens stora dag.

I Barcelona firas den 5 januari, den dag som vi i Sverige kallar för trettondagsafton, med en stor parad med utklädda figurer som symboliserar de tre vise männen, som kallas kungar eller magiker, och många andra figurer. Barnen har skrivit önskelistor till kungarna och väntar ivrigt på att det ska bli morgon den 6 januari för att se om önskningarna är uppfyllda och det finns några spännande paket att öppna.
Trettondagen är en stor familjehögtid då man samlas för att umgås och äta gott. Sedan är julen slut för denna gång och julsakerna plockas undan.

I det svenska bondesamhället vandrade pojkar runt i byarna och spelade upp scener som byggde på Bibelns berättelse om stjärnan över Betlehem. De som var utklädda till de vise männen kunde ha strutar på huvudet och vita skjortor. De blev så småningom stjärngossar som numera kommer tillsammans med Lucia den 13 december.

Även i städerna dök stjärngossarna eller Staffanssångarna upp. De fick ofta gåvor i form av mat och dryck som tack för sin folkliga teater.

Stjärngossetågen hade sin storhetstid under senare delen av 1800-talet. Men så sent som år 2010 drog ett stjärngossetåg genom Stockholms norra skärgård. Vinterkylan kom tidigt det året, så stjärngossarna kom över isen på snöskoter till öarna. I de flesta husen mottogs de med glädje, om än med viss förvåning. Detta nutida stjärngossetåg finns dokumenterat av Nordiska museet.

Idag är trettonhelgen i Sverige ytterligare ett tillfälle att umgås med släkt och vänner när både jul- och nyårshelgerna passerat. Ibland ordnas trettondagskonserter och trettondagsbal.

I Sverige är julfirandet definitivt slut på tjugondedag Knut den 13 januari, 20 dagar efter jul. ”På tjugondag Knut dansas julen ut” är ett gammalt talesätt. Då är det dags att plocka ner allt julpynt och kasta ut granen. Ofta ordnas ett kalas, julgransplundring, för barnen. Då dansar man en sista gång runt granen, leker lekar, river pepparkakshuset och fiskar godis i fiskdammen. Traditionen med julgransplundring härstammar från 1800-talets borgerliga traditioner men lever kvar än idag.

 

Elisabet Lindholm